Nu är jag hemma.

Jag har ett tryck över bröstet och jag gråter konstant. Hm, så uppiggande var jag.

Det känns givetvis mysigt. Skönt att träffa alla. Det var tid att resa från Turkiet nu. Jag inser det. 

Jag har så svårt för omställningar bara.  

Om en timme och 40 minuter sitter jag på transferbussen. Idag åker jag hem. Overkligt. Det känns skönt samtidigt som det gör ont.

Jag ser fram emot att träffa alla jag saknat så mycket då jag varit här.

Det känns skönt.

Jag vill inte lämna alla som jag kommit att tycka om så mycket här.

Det gör ont.

Jag vill hem till kyla och kunna ha kofta på mig.

Det känns skönt.

Jag vill inte lämna solen och värmen här.

Det gör ont.

Jag vill spela piano.

Det känns skönt.

Jag vill inte lämna att stå på scenen här.

Det gör ont.

Nu börjar jag snart packa. Imorgon 9.20 åker transferbussen och tar oss till Antalya. Där tar vi sedan flyget 11.45 och är hemma i Malmö 15.15

Konstigt.

Jag sysselsätter mig. Nu ska jag och Mia ta en promenad.

Jag har fina dagar här. Det är skoj att repa med Mia på scenen och det får mig att tänka på något annat.

Ikväll är det 80'sshow som är extremt kul att göra.

Jag försöker föreställa mig hur det kommer var aförsta kvällen i Sverige men det går inte riktigt. Det får helt enkelt bli som det blir. Med allt i livet. Det får bli som det blir för det är ju så det ska vara antagligen.

Har ni någon gång varit med om att livsschemat har gått fel? Att det var något som blev fel för det var inte så det såg ut i schemat.

Tror ni att det finns ett förutbestämt livschemat och att man känner på sig om det var något som blev som det inte skulle?

Jag behöver uppmuntran.

Tack mor! :)