Nu är jag hemma.

Jag har ett tryck över bröstet och jag gråter konstant. Hm, så uppiggande var jag.

Det känns givetvis mysigt. Skönt att träffa alla. Det var tid att resa från Turkiet nu. Jag inser det. 

Jag har så svårt för omställningar bara.  

Om en timme och 40 minuter sitter jag på transferbussen. Idag åker jag hem. Overkligt. Det känns skönt samtidigt som det gör ont.

Jag ser fram emot att träffa alla jag saknat så mycket då jag varit här.

Det känns skönt.

Jag vill inte lämna alla som jag kommit att tycka om så mycket här.

Det gör ont.

Jag vill hem till kyla och kunna ha kofta på mig.

Det känns skönt.

Jag vill inte lämna solen och värmen här.

Det gör ont.

Jag vill spela piano.

Det känns skönt.

Jag vill inte lämna att stå på scenen här.

Det gör ont.