Sitter just nu och ser på Victoriadagen på Svt.se. Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Hm, jag tror inte jag skriver något alls. Jo förresten, jag skulle vilja vara med. Har massa ideer på vad jag skulle kunnat göra. Men man måste ju vara kändis.

Svt.se har även gett mig dokumentären Tro, hopp och rånare. Handlade om brottslighet i Malmö. Jag kom på två saker:

1. Skånska är en väldigt vacker, mysig och fin dialekt. En dialekt jag är stolt över.

2. Jag lever för musik och tänker göra mitt allt för att kunna få glädjen att arbeta med det hela livet. Men om det inte går och jag behöver en backupplan (som man måste ha, såvida man inte är naiv) så ska jag blir socionom.

Nu vet ni, och inte minst jag, det.

Nu börjar jag sakta men säkert att återfå liv i min kropp. Jag kan resa mig upp utan att det snurrar och varje led känns nu bara lite efteröm, inte värkande.

Jag hatar att vara sjuk. Trogna bloggföljare och de som känner mig vet om hur fruktansvärt jag tycker det är. Givetvis inser jag att jag inte är ensam om att känna detta. Jag förstår att det är lika tråkigt för alla. Jag inser också att man kan ha det värre. Men jag står mig själv närmst och i eländet är det lika med döden.