Ibland kan jag längta så jag håller på att dö. Jag föreställer mig det i huvudet och kommer på mig själv sitta och le.

Och bilen klarade sig icke. Det kunde jag ge mig attans på. Det kändes som ett litet nederlag faktiskt. Jag hade hoppats på att det skulle säga till mig:

Haha, jag får försöka acceptera att misslyckas ibland. Eller misslyckas och misslyckas. Det var fel på några lampor och bromsintällningen. Ingen större katastrof.  :)

Nu sitter jag och väntar på att få gå till tåget. Trodde inte att det skulle gå så fort där inne.

Hemma igen om 11 timmar. Haha, grattis.