Jag har insett varför jag maniskt hälsar på alla människor. Det kan vara en vakt på ett köpcenter, en städare på båten, butiksbiträde i klädgångarna, tanten hemma på byn, you name it jag hälsar. Det är helt enkelt för att det gläder lätt och mycket att säga hej. Ett leende och tyst men tydligt klämma fram ett litet hajhaj på bred skånska kan får även det tajtaste stockholmare att mjukna lite. Inte alla, men många. Hälsa på varandra. Eller le. Bara le. Det räcker. Värm och mjuka upp jordens befolkning en aning med ett litet med ack så betydelsefullt hej.

Hörde när jag satt och åt lunch;

- Nej men jag har inte svarat än och det känns faktiskt väldigt bra.
- Aha, men tror du han vet att du är ledsen.
- Men asså jag var verkligen jätteledsen så det måste han ha förstått. Det kändes så tråkigt.
- Aa, men ska du svara?
- Amen men typ jag ska inte svara till imorgon.

Em, jag satt och kollade upp info om ett pennmärke.... jepp det gjorde jag... och då fick jag upp en hemsida men Pyssloteket! Hallå, är det himmelen eller låter det bara som det? jag måste dit idag och undersöka detta. Det hinner jag i god tid innna jag träffar Moa i eftermiddag för att fika.

Först måste jag förbereda mig lite inför imorgon. Nervös på ett bra sätt men stressad över omständigheterna på ett helt annat. Men jag tror att jag har löst det mest på bästa möjliga sätt. Pust.

Min mor är härlig. Speciellt när hon kommer på något roligt, inser det och skrattar överraskande och ljudligt.

- Well stupid cupid, sätt picken i mig (stupid cupid stop picking on me)

Underbar!