Två damer stod på dansgolvet igår. Obegränsat med vin i buffén hade medfört en vis grad av vingelhet och en smärre flummighet. Men vad det också hade bidragit till var glädje och berusning i sin bästa form. Dessa fantastiskt vackra och strålande kvinnor struntade i omgivningen. Gav inte en tanke på att människor omkring tittade och försökte dölja sina skrattsalvor. Nej, de dansade på i varsin takt med en stil vardera som jag sällan skådat. Jag vill vara så. Eller jag vill rättare sagt kunna göra så. Stänga av omvärlden. Berusa mig i musiken och bara följa med, bara finnas, bara vara.

Som Viveka Andebratt hade sagt, jag vill llleva!

Jag såg på nyheterna igår. Mer kontinuerligt och med mindre mellanrum har detta börjat inträffa och jag kan nu beskåda världens elände med andra ögon. Jag gräver inte ner mig, känner skuld och hopplöshet för allt vansinne som folk och naturen ska ta sig för. Nu blir jag "bara" ledsen och sorgsen. Det är en känsla jag inte vill vara rädd för.

I första inslaget handlar om hur hemskt läget är efter naturkatastrofen och kort därefter hur de bombar ner ett land. Vad händer och framför allt varför? Hur kan det bete sig på detta vis. Har de ingen skam i kroppen?