Det är svårt när jag inte vet vilken väg jag ska gå. Inte för att jag klagar på att jag har ett antal möjligheter att hoppa på, men det är svårt att veta vad som är rätt. Jag blir fruktansvärt påverkad av vad andra tycker att jag bör göra och vad jag känner i ena stunden kan efter ett par sekunder ändras till raka motsatsen.

Tänk om jag skulle haft en katt uppe på taket. Varje gång jag inte visste vad jag skulle göra hade jag klättrat upp till henne och bett henne om råd. Hon skulle titta mig rakt in i ögonen och i hennes ögon skulle jag se alla svar. Allting skulle lösa sig och jag skulle klättra ner igen med vissheten om vad som var rätt, och vad som var fel.

Kanske hade spänningen försvunnit då. Kanske hade gnistan dött och lämnat kvar vetskapen om vad som komma skall.

Vad hade varit meningen med allt jag upplever om jag redan sett det?

Nej, jag får helt enkelt fortsätta diskrensningen i mitt hjärta för att ta reda på vad jag faktiskt vill, inte vad jag borde.

Kanske vet jag det utan att veta det.