För två dagar sedan satt jag på tåget ner från Stockholm. När jag nu endast ett par dagar senare sitter på återresan skriver jag som min resgranne på föregående tur gjorde i sin lilla diktbok och som jag utan att rå för det slängde ner en liten blick i. Konstaterande från ett tåg. Hon var ung, nästan liten, mager, oskyldig och drömde om fashion, modellande, lycka och att hitta sin väg i livet. Jag ville fråga henne om han var lycklig men jag vågade inte. Kände inte att jag hade någon rätt till att få veta. Ville inte tvinga henne till att tänka på det. Jag ville säga till henne att det mesta ordnar sig och blir bra i livet. Men det vågade jag inte heller. Feg eller försiktig? Hårfint.

Nu sitter jag som sagt på tillbakaresan och tycker att tågturen är seg redan nu, efter bra en timmes tuffande.

Tänkte konstatera lite.

Jag har, som jag tidigare skrev, börjar spåna på något nytt. På något jag skulle kunna tänka mig. På något som jag faktiskt, just nu gärna vill göra. Jag skriver och funderar och ordnar och planerar. Det som jag gillar.

Nu är det båten i 12 dagar. efter februari månad känns det som en barnlek. Det kommer gå fort. Jag har mycket att göra och mycket att se fram emot.

Jag ska inte ge mig. Aldrig ge mig.